Till min natur hör att ständigt vara på jakt efter insikter. Jag drivs av en vilja att utvecklas. Men insikter kommer sällan på beställning. De finns inbakade i allt möjligt annat och det krävs ofta en ansträngning att gräva fram dem. Åtminstone för mig är det så. Det här grävandet sker ofta när jag pratar med andra människor och också när jag sitter och skriver dagbok. Ibland är det i stället vardagens händelser som gör att inskterna brakar ner över mig.
Hur det än går till så gör det ofta lite ont, men sedan kommer det något gott ur det hela.
Som t.ex. här om veckan när jag alldeles plötsligt insåg att jag ofta går (har gått!) omkring med målet att vara extra bra på saker jag gör. Extra bra på mitt jobb, extra bra mamma, extra bra på att ... ja, på allt, nästan.
Men det är ju så fruktansvärt svårt att vara EXTRA bra. Jämfört med att vara bra. Inte BARA bra, utan BRA.
Med insikten kom ett stort lugn över mig. Och känslan av att jag gjort tillräckligt, att jag duger. Men framför allt försvann alla jämförande tankar, alla skämmiga känslor som har att göra med att till och med vara avundssjuk på någon annan. Om jag inte kräver av mig själv att överträffa någon uppstår en känsla av gemenskap: för vi kan ALLA vara bra. Alldeles samtidigt.
Vi ser ju ändå inte helhetsbilden av människor omkring oss hela tiden, men bär runt med hela oss själva till lust och leda. Och faktiskt så tyckte jag att jag såg annorlunda ut när jag såg mig i spegeln. Jag var inte alls lika självkritisk längre.
Kanske har DU redan tänkt just de här tankarna för länge sedan och undrar hur det kunde ta mig så länge att komma på något så självklart (som jag dessutom på ett förnuftsplan känt till redan länge). Då kan jag uppriktigt säga grattis och wow, så härligt för dig, utan att känna att jag gjort bort mig. För jag behöver inte vara extra bra på att komma till insikter heller.
Ååå, vad det är kul att vara tillräckligt bra! Det är du också! Fira det på något sätt du gillar!
