Törnrosa sov i hundra år. Emellanåt kan jag känna mig så trött att jag vill sova typ lika länge. Men tänk om jag faktiskt gjorde det - hur skulle världen se ut när jag vaknar?
Tänk om någon hade somnat exempelvis 6.12.2017 och vaknat i förrgår, hundra år senare? På en del platser skulle det kanske inte märkas så mycket att tiden gått. Ute på en holme i skärgården skulle den första reflexionen kanske vara att det är ovanligt lågt vatten, för att vara på senhösten, men annars kanske det mesta vore sig likt? Stenar, hav, träd och enstaka fåglar. Ja, hjortarna skulle antagligen skrämma slag på den nyvaknade, de kom ju långt senare.
Men i en tätare bebyggd omgivning skulle hen som nyss vaknat få leta längre efter något igenkänningsbart. Tänk dig ett hus som funnits i drygt 100 år, och tänk hur mycket som nu ser annorlunda ut både utanför och inne i huset.
Tillsammans med min mormor, som var precis lika gammal som Finland, besökte jag en gång platsen där hennes barndomshem hade stått. De stora träden kände hon igen, de fanns kvar, och något av äppelträden likaså. Men äppelträden var egentligen det enda som avslöjade att här hade funnits ett hus där en familj bott. Där barn kommit ut genom dörren för att gå till skolan på morgonen. Där fåglarna sjungit och solen glimtat ner genom björkarnas grenar. Månne dagens fåglar är ättlingar till de fåglar som sjöng för mormor och hennes syster när de gick till skolan?
Själv besöker jag förstås också platser som varit en del av min barnavardag. Ibland brukar jag experimentera med att försöka se mig omkring så att jag inte ser någonting av det som förändrats, utan låta hela blickfånget fyllas av sådant som "alltid" sett likadant ut. Sedan brukar jag låtsas att jag är bara t.ex. 7 år gammal och föreställa mig vart jag är på väg, vad jag gör och vad jag tänker på.
Under hösten har jag träffat knappt 600 tonåringar och ställt dem frågan: Hur vill du att det ska vara? (Hur vill du att ditt liv ska se ut?) Jag har inte hört allas svar, för svaren har formulerats på lappar och "postats" i en magisk brevlåda. Men de önskningar jag tagit del av har förstås handlat om framtiden, allt annat vore ju märkligt. Men tänk om vi också kunde önska bakåt i tiden? Många hävdar ju att all tid i själva verket är just nu. Tänk om jag kunde göra ett besök i mitt barndomshem och tända ett litet extra varmt och kärleksfullt ljus för oss alla, någon av de stunder ett sådant ljus hade behövts? Eller tänk om jag kunde besöka ett 1900-tals fångläger någonstans på närmare eller avlägsnare håll och ingjuta mod och krafter i fångarna och få de ansvariga att tänka om? (Viktigare vore förstås att göra detta idag, inser jag.) Eller om jag skulle kunna dimpa ner som en vuxen version av mig själv och säga åt Tove 7 år, att jag inte behöver lyssna på retstickorna på skolgården. Och passa på att säga till dem också att nu får det faktiskt räcka.
Tid är helt enkelt fascinerande. Var sak har sin tid. Kommer tid kommer råd. Tidens tand. Tiden läker alla sår. Vår bästa tid är nu. Och så vidare.
Jag tror faktiskt att det kan vara bra att ta tag i sin egen tid. Att inte sova bort den, utan att besöka sitt liv både i dåtid och framtid och styra och ställa lite grann. Tro på tankens kraft och fantasins magi. Uttala det som blev osagt, visionera det som ska sägas och göras, och samtidigt uppleva idag. Så att det sedan i framtiden inte känns som att vakna upp efter en törnrosasömn och undra, var detta livet?
